tittade precis på säsongsfinalen av scrubs och helt ärligt så blev jag riktigt ledsen i slutet när jd slutade och han har flyttat och allt.
jag menar.. scrubs är min favoritserie. det är det bästa som finns. helt sjukt.

det som fick mig att verkligen bli depp var att turk och jd inte kmr kunna träffas som de gjort.

så varför.. visst, det är min favoritserie och vem vill att den ska ta slut ? men egentligen.

jd och turk? jag och snoris? ser ni liknaden.
jag kunde inte låta bli att börja tänka på min egna situation.
jag sa väl från början när jag startade bloggen igen efter den långa bloggpausen att bloggen främst skulle handla om hur det var att flytta ifrån hela sitt liv och ha egen lägenhet vid 16års ålder.
men egentligen har den inte gjort det.
den har handlat om mitt liv, min vardag. någon utifrån skulle aldrig fatta min situation, att jag faktiskt är ensam i en ny stad.
och anledningen? väldigt enkel.
den här terminen har gått så fort, så sjukt fort. allt är så annorlunda och helt ärligt så känns det inte som att jag har lämnat mitt liv och flyttat hemifrån.
i min hjärna bor jag hemma och mitt liv finns kvar i kära västerhaninge. det väntar på mig, alla väntar på mig.
allt är som det alltid varit. så fort jag kommer tillbaka kommer allt flyta på som det alltid gjort. inget är ändrat och så fort jag kommer tillbaka från mitt lilla "brejk" från livet så kommer det va som om ingenting har hänt.

men ibland slår hemlängtan mig och jag kan gråta ett tag, men det blir alltid bättre efter ett tag.
i början var det faktiskt ganska svårt. men saker börjar lösa sig. jag har vänner , varav några jag är riktigt tajt med. förutom skador och sjukdomar så går hockeyn bra nu. allt känns bara bra och jag mår bra och uppskattar små saker jag förut inte gjort.
jag trodde aldrig jag skulle säga det. men ibland är det bara så skönt att känna att man klarar sig själv. känna sig stolt att man faktiskt städa hela lägenheten själv. att man har diskat. laga sin egen mat.

visst kan man göra så hemma hos sina föräldrar också.
men jag har fått en sån otrolig chans, det är inte många som får den.
"livets tuffa skola" som pappa skulle sagt, och jag måste lära mig allt och bli vuxen så mkt fortare än vad resten av mina kompisar, resten av ungdomarna i min ålder.

men jag tror det kommer ta ett bra tag innan känslan av att mitt liv väntar på mig släpper.
men jag måste nog börja inse verkligheten.
jag menar.. igår var jag på akuten ensam för första gången i mitt liv. förra gången jag gick på kryckor fick jag skjuts överallt, nu får jag klara mig lite själv.
det finns ingen här som ser efter mig och säger åt mig vad jag ska göra.
jag handlar själv, har mitt eget ica-kort, jag städar och lagar mat. det enda jag inte sköter själv är min tvätt. den tar mamma fortfarande hand om, men det kommer också ändras inom kort eftersom jag ska få en tvättmaskin (något jag själv bett om faktiskt, det är mer praktiskt så)

det är så mycket så mycket som ändrats och jag har egentligen så många anledningar till att va stolt över mig själv. det får mig att fortsätta kämpa när det känns tungt och att flytta hem känns inte längre som ett alternativ, det har det egentligen aldrig gjort även fast jag önskat det när det varit jobbigt.
och ja, jag har haft det riktigt jobbigt ett tag, därav alla möten med hans och andra lärare.

det är jättegulligt av alla som oroar sig över mig, men jag tror allt kommer bli super så småningom.